Ja borde sluta logga in på din blogg och skriva saker.
Men kände inte för att ha det här på min blogg.
Ville att du skulle ha det på din blogg.


Jag lärde känna dig när jag var 13, jag hade precis börjat på ersäng när jag träffade dig första gången.
Jag minns att vi pratade på apberget flera månader innan vi sågs första gången.
Första gången jag såg dig så jagade du Hannes och föll sedan ihop utan för mitt hus och fick fram ett hej trots att  du knappt kunde andas för du var så andfådd.
Jag minns att jag var helt pirrig i kroppen när jag sett dig, du var den första personen jag had träffat som jag pratat med på internet.
När jag sen träffade dig på ersäng så frågade jag om du hade sett en tjej som var kortare än mig med blont hår och glasögon.
Du svarade nej, sen såg vi henne.
Jag tror att senare så stängde du in dig på toan med bilderna på Bill och Tom.
Jag vet inte vad som hände efter det, men vi började umgås mer och mer.

Jag minns när du och jag var hos jenny, vi sminkade oss helt cp, tog kort med camen och på en bild såg du ut som ett spöke, vi satte upp håret i toffsar på huvudet och klippte rakt av, för det blev uppklippt då.
Jag minns hur rädd du och ja blev när markus och dom kom och ringde på dörren.

Jag minns att jag var så löjligt förälskad i dig de första månaderna.
För du var den vackraste tjejen jag hade träffat, du var så löjligt snäll mot mig.
Jag kunde inte förstå hur en så vacker och härlig tjej, kunde vilja prata med mig.
Jag som hade så dåligt självförtroende, min bild av mig själv var att jag var fetast och fulast i världen.
Men ändå ville du prata med mig.

Varje morgon innan skolan så kom jag till dig och försökte väcka dig, jag vet inte hur många gånger du bad mig gå för att jag skulle bli sen, men jag stannade tills du tagit dig upp oh följde mig till skolan.
Jag klarade knappt att gå i skolan de dagar jag inte gick med dig.

Ganska snabbt så umgicks vi faktiskt varje dag, under en riktigt lång tid.
Skolan gick inte så bra, för någon av oss.

När du sen skulle flytta till Bjurholm så trodde jag på riktigt att jag skulle dö.
Hur skulle jag klara av att leva utan dig?
Jag klarade av att leva, och jag längtade så sjukt myket efter de helger du skulle komma hem.
När vi skulle börja på midgård så var jag i extas, för jag skulle få träffa dig fem dagar i veckan!
I september fick du flytta hem till umeå igen, och jag var löjligt glad.
Vårterminen 2010 var riktigt pirrig för både dig och mig, och jag minns hur lyckliga vi var i skolan.
Jag minns hur förälskade vi var.

Nu sitter jag här, i skolan.. utan dig.
Minns så mycket av de åren vi har känt varandra.
Och jag börjar nästan gråta, för utan dig skulle jag inte finnas.
Mikaela, du är så mycket av mitt liv att det inte finns några ord.
Om jag fick välja två av mina vänner som jag skulle leva med resten av mitt liv, och ingen annan än dom två.
Så skulle du utan tvekan vara en av dom, för utan dig så finns ingen Ludde.


Varje gång jag åker till skolan utan dig så vet jag inte hur jag ska reagera.
Allt känns så tungt, jag klarar knappt av att åka bussen till skolan utan dig.
Men med dig är allt så mycket lättare, även om jag mår piss och allt jag vill är att försvinna, så är du där.
Du låter mig vara sur om jag är sur, du låter mig känna mig som jag känner utan frågor.
Du låter mig bete mig som en galning, du låter mig gå på stan och skriksjunga, och istället för att skämmas för mig så hänger du med i sången.

Bara för att jag vet att allt inte är lätt för dig just nu.
Så ska du veta, att jag finns alltid vid din sida, jag älskar dig vad som händer.
Och även om det känns som varenda människa på jorden hatar dig, så kommer jag alltid att älska dig.
Du är en så fantastiskt underbar tjej, allt med dig får mig att le.
Jag älskar dina ryck du har, jag älskar att du ryser av småsaker, jag älskar dina tics, jag älskar dina små pip.
Jag älskar när du tjurar.
Mikaela Carlström, jag älskar dig.


Din vän, Lydia Jäde Lindberg.



(mycket text, ingen bild.. men nu vet du iaf, förlåt för eventuella stavfel.)