"..Jag förvandlades till honom.
  Han som en gång såg en rödhårig flicka på bussen.
  Han som började längta efter varje morgons busstur till skolan.
  Han som stirrade på en flickas nacke, hennes stolta nacke och hennes fina lilla mjuka öra.
  Han som tillslut vågade möta ett glittrande nyfiket leende.
  Han som lärde känna en flicka som förvandlade honom, nej, inte förvandlade honom, som lockade fram den han egentligen var, den han ville vara. 
  ....Som såg henne sova, som låg vaken på natten, lycklig av att se hennes röda hår på kudden, lycklig av att känna hennes varma närhet, att höra henne andas.
  Han som var lycklig.
  Han som blev olycklig, som drabbades av den svartaste mest förlamade svartsjukan.
  Han som hatade henne, som hatade och föraktade sig själv, han som fantiserade om självmord och hur hon skulle gråta vid hans kista och inse hur illa hon behandlat honom.
  Han som vaknade upp ur sin barnsliga självömkan, som till sist förstod att förälskelser tar slut, att han inte behövde hata henne, att han inte behövde förakta sig själv, att han inte ens behövde glömma.
  Han som till slut förstod att han lärt sig någonting, att hon lärt honom någonting.
  Han som var jag. Han som var jag...!

Per Nilsson, The return of Hjärtans fröjd.